Han satt fortfarande i hörnet och väntade. Han satt på golvet som om han alltid hade gjort så. 
 Hon hade sett honom. Hon tänkte att hon borde gå och tala till honom. Hon borde erbjuda honom en stol eller rättare sagt en kudde att sitta på. Men nej! Hon kunde inte. Hon visste att så fort hon tilltalade honom så skulle hon sätta bollen i rullning. Då skulle hon vara förlorad för alltid.
  
 Hon kände sig lite irriterad. Varför kom han nu? Hon hade så mycket som behövde göras klart. Hon hade inte tid nu. Vad ville han egentligen? Hon försökte städa undan det sista av veckans slarvigt slängda saker, damma av hyllor, få ordning, få rent överallt. Han förstod väl att hon inte bara kunde lämna allt så här? Vad skulle folk säga? Vad skulle barnen säga?
  
 Hon hade längtat efter den här stunden i många år. Hon hade sett honom många gånger. Men bara på andra platser, väntande på andra. Hon var inte rädd, tvärtom. Äntligen skulle hon få resa.
 Äntligen skulle äventyret börja. Hon kände spänningen stiga inombords. Det gick inte att tänka längre. Hon tog av sig förklädet och vände sig om mot den lilla dvärgen. Han satt där med benen i kors. Han var klädd i ett par grå yllebyxor och en tjock mörkgrön sammetsjacka. Hon hade inte vågat titta så noggrant tidigare, men nu såg hon att hans breda djupt fårade panna hade ett litet märke strax över höger ögonbryn. Hade han varit med om en olycka? Eller kanske ett slagsmål?
  
 "Så, du får vänta dvärg? sa hon, ursäktande.”  Han satt orörlig och tittade djupt inom henne. Hans läppar rörde sig inte. Ändå dånade hans röst inom henne. Det var som bruset av ett stort vattenfall. Hela hon vibrerade. "Det är dags, Nira . Du är kallad till rådet. Kom och sätt dig i min hand." Och hon gick och satte sig i hans utsträckta hand. Dånet i öronen försvann. Istället kände hon den varma ökenvinden.Hon kisade med ögonen för att inte bli bländad av det starka ljuset.

- Nisane Bartuma