När den kanadensiska musikartisten The Weeknd i början av 2020 släppte låten Blinding Lights beskrevs den i radio som 80-talsinspirerad med sina varma synthslingor och trummaskinstrummor. Blinding Lights är inte det enda i musik- eller uttrycksväg som har beskrivits som inspirerat av något specifik årtionde; det är snarare så att det är ett utbrett kulturellt fenomen att olika estetiska och kulturella uttryck i dag får folk att reagera på dessa med ett kavat “60/70/80/90-talet är inne igen!”. Även om det klart 90-talsinspirerade klädmodet som är populärt just nu kan kännas snyggt och fräscht är det ändå med en halvt smygande och kuslig olustkänsla som man sneglar på de sportiga gråvitsilvriga New Balance-skorna. Det är som om vår tid inte skapar något nytt; vi återbrukar och tolkar det som redan finns. Att 90-talet är inne igen betyder inte att allt ser ut och låter som det gjorde på 90-talet, det är snarare så att det låter och ser ut så som vi tror och minns att det lät och såg ut på 90-talet. I denna imiterande återupplivninsprocess förvrängs detaljerna – det blir som vi minns det men det känns ändå inte riktigt rätt. Mest går det kanske att likna vid de klassiska skräckhistorierna om dubbelgångare, alltså kopior av andra människor vi känner som man, om man har otur, kan stöta på och kanske inte märka att det är någon annan förrän vi lägger märke till dubbelgångarens lite annorlunda sätt att prata eller röra sig på.

1993 myntar den franska filosofen Jacques Derrida begreppet “hauntology” i boken Specters of Marx: The State of the Debt, the Work of Mourning and the New International. Begreppet är en liten ordlek på ett annat begrepp, ontologi (=läran om varandet), och Derrida använder hauntology för att beskriva fenomenet där av tiden dödförklarade företeelser och idéer ändå verkar finnas kvar som om språket, historien och varandet var ett hus som dessa kunde göra sig påminda genom att hemsöka. Derrida använde själv inte begreppet särskilt mycket, men en som kom att ha stor användning av begreppet var den brittiska filosofen Mark Fisher som under 00-talet fram till sin bortgång 2017 bland annat föreläste på en del universitet, drev en blogg vid namn k-punk och gav ut ett par böcker om ämnet i fråga. Fisher förtydligar och utvecklar i artikeln What is hauntology? Derridas begrepp genom att använda det för att beskriva hur den elektroniska musiken har utvecklats fram till 2005. Enligt Fisher upplevdes den elektroniska musiken alltid befinna sig i framtiden genom att låta som framtiden, och han beskriver hur film och tv alltid använde sig av elektronisk musik när man ville ge sken av att det filmade utspelade sig i framtiden. Sen hände något som gjorde att den elektroniska musiken under 2000-talet likväl hade kunnat producerats på 90-talet, som om framtiden hade försvunnit från vårt kollektiva medvetande. Fisher fortsätter genom att beskriva det som att vi lever efter framtiden och använder sig i sin blogg ibland av begreppet retroparalys för att beskriva det tillstånd som vi befinner oss i, ett tillstånd där vår förmåga att föreställa oss framtiden och i sin tur arbeta och kämpa för att nå dit är förlamad. Ett uttryck som har med detta tillstånd att göra som Fisher även är känd för att ha myntat är att det är enklare att föreställa sig jordens undergång än att föreställa sig kapitalismens (det samhällstillstånd som vi befinner oss i nu) undergång eller slut.

Det är inte bara i musiken som framtiden är inställd, utan framtidens försvinnande går även att se i klädmodet, filmvärlden, datorspelsvärlden, i politiken, i skolan och så vidare. Eller som Fisher beskriver det i What is hauntology?: “More broadly, and more troublingly, the disappearance of the future meant the deterioration of a whole mode of social imagination: the capacity to conceive of a world radically different from the in which we currently live. It meant the acceptance of a situation in which culture would continue without really changing, and where politics was reduced to the administration of an already established (capitalist) system.”Hur ska vi då förstå spökerierna? Enligt Fisher är anledningen till att årtiondena strax innan början av 2000-talet hemsöker oss att de är en del av en världsomfattande sorgeprocess. Det är inte framtider som inte blev av som vi sörjer, utan vi sörjer att vi inte längre kan föreställa oss någon framtid. När vi lyssnar på The Weeknds Blinding Lights eller beställer hem det där paret 90-talsosande New Balance-skor och kollar på ytterligare en uppföljarfilm till en annan uppföljarfilm om en av alla superhjältar sörjer vi att vi har förlorat vår förmåga att föreställa oss något annat samhällstillstånd än ett som präglas av ändlöst lönearbete, maktlöshet, miljökatastrofer, utanförskap, utbrändhet och ensamhet. Kanske är det därför man känner olustkänslan när årtionden går igen. Kanske är det därför det i december förra året dök upp en till version av Blinding Lights som egentligen inte skiljer sig särskilt mycket från originalet förutom att den populära spanska musikartisten Rosalía inflikar här och där med sång. Kanske är det heller inte därför en slump att musikvideon till versionen med Rosalía har nästintill övertydliga VHS-effekter som för tankarna till en annan tid. Bakom sorgearbetets ökade intensitet döljer sig en önskan om att göra det omöjliga möjligt igen.

Text: Oskar Helander