Med en lång bakgrundshistoria med fysiskt och psykiskt våld så var jag inte längre jag. Jag hade tappat mig själv helt, jag var ingenting. 

Omgivningen var som ett töcken och jag förstod inte längre vad folk berättade eller ville tala om. Det var ingen idé, jag visste att jag är alldeles för dum och trög att förstå någonting. Det hade mina närmaste berättat för mig. Efter en tid så var det bara så de var, jag tänkte inte efter, jag hade accepterat min roll här i livet. Att tillfredsställa omgivningen på det enda jag kunde, se trevlig ut, laga mat, baka och vara en god och tillgänglig kvinna till sin man. Jobba med service, det var det enda jag kunde jobba med, det berättade alla. Det är det jag ska göra. 

En dag blev jag sjuk, riktigt sjuk. Efter några besök på vårdcentralen så blev jag skickad till deras psykolog. ”Vad fan tror de att problemet sitter i huvudet, att jag är hypokondriker, jag har inget att må dåligt över. Jag har det bra, jag är ju sjuk” minns jag att jag tänkte. 

Med en inställning att göra som jag gjort alla de andra gångerna under min uppväxt när jag blivit inkallad till kurator eller någon annan psykolog på någon vårdcentral, att bara berätta att det är onödigt att jag är där, det finns inget jag skulle kunna må dåligt över. Det är ett missförstånd alltihop. Det hade fungerat med alla innan. Men den här gången blev det annorlunda. Psykologen chockade mig helt. Hon gav mig en rejäl väckarklocka och kunde visa mig det psykiska våldet fysiskt i det rummet. Det var en början till ett självständigt liv. 

Min psykologs ord ekade i huvudet ”Du är inte alls dum, du kan”. Jag sökte och jag kom in! – Anonym

Efter 20 veckors KBT behandling så hade jag kommit långt. Jag bröt mig loss ur min relation och flyttade över en natt dagen efter julafton med en väska fylld av kläder och en kartong med de viktigaste sakerna att ha med sig. Efter jul och nyår stötte jag på psykologen igen. Hon kom fram och hälsade med ett så fint och stort leende, jag kände inte igen henne. Under 20 veckor hade vi träffats varje vecka i 1,5 timme per gång med väldigt fina samtal fyllda av skratt och gråt. En person jag såg upp till och som blev min hjälte, som jag inte kände igen. Jag hade varit i så dåligt tillstånd vid stunden att jag inte ens kände igen den person som jag hyllade högst vid tillfället. 

Efter 1,5 månads sömn där jag endast gick upp för att göra mina behov, äta något, duscha för att sen gå och sova orkade jag agera fysiskt igen. Jag började jobba igen och en dag såg jag en utbildning på folkhögskolan. Min psykologs ord ekade i huvudet ”Du är inte alls dum, du kan”. Jag sökte och jag kom in!

Folkhögskolan förändrade allt för mig. Jag fick känna och tycka som jag ville, jag fick vara mig själv. Upptäcka vad det är jag tycker om i livet, och vad som är mina styrkor. Jag minns att jag frågade min lärare ang ett jobb om hon trodde att jag skulle kunna klara av de. Min lärare trodde på mig, det var inga konstigheter. Det var ett jobb jag hade hört av min tidigare omgivning att jag aldrig skulle kunna klara av. Jag sökte, och jag fick det.

/ Anonym