Sociala medier som snapchat, tik-tok, Instagram med flera har en tendens att få oss betraktare att fastna för saker som vi normalt sett hade ratat eller åtminstone inte noterat som minnesvärda. De sociala medierna får oss att gilla än det ena än det andra och framförallt så får de oss att börja gilla musik som vi normalt sett kanske inte hade vänt våra blickar mot. Precis det här har hänt mig då jag den senaste tiden ramlat över tik-toks och instagraminlägg med en särskild sorts musik och de har fastnat i mitt minne och går på repeat konstant. I mina flöden på sociala medier är det särskilt en typ av genre som sköljer över mig dag ut och dag in och det är den tyska syntpopen från 80-talet vilken verkar vara det shiz just nu. 

Medan 90-talister skanderar att det är häftigt med retro och millenials tycker att det är något nytt och exotiskt över den smått töntiga DDR-inspirerade syntpopen får jag och fler i min generation ett slags nostalgiskt minne av desamma tonerna. Vi kanske inte minns eller ens någonsin hörde låten när det begav sig men soundet är som om det är soundtracket för vår barndom. 

De två senaste som ramlat över mig och vägrar lämna mina grå hjärnceller ifred är Peter Schillings ”Major Tom” vilken är ett tyskt svar på David Bowies ”Space Oddity” och Silen Circles ”touch in the Night”. Båda låtarna är helt briljanta, dansanta, cheesy och framförallt catchy. 

Refrängen i Major Tom rycker undan mattan för mig och kastar mig tillbaka i tiden till en eufori och spyr ut en kaskad av gul/rosa kläder och stora midjeskärp. Jag minns tillbaka hur jag hos satt hos min tyska mormor och morfar eller oma och opa och hörde på om det storslagna moderslandet i söder. Jag minns hur jag fick godis som inte fanns i Sverige när de kom hem efter deras årliga månadslånga hemvändarresa till Tyskland. Jag minns hur jag kände en stolthet över att vara tysk trots att jag inte kunde och fortfarande inte kan göra mig förstådd på det tyska språket och jag har aldrig bott i Tyskland mer än en vecka på en semester. Likaväl får jag en känsla av stolthet när jag tänker på den syntpopen de levererat.

Även Silent Circles Touch in the night gör något speciellt med mig. Det är svårt att beskriva i ord men det känns nästan som att jag klarar allt och går på moln när jag lyssnar på de ljuva synttonerna som dansar ut från deras svintuffa synt rakt in i mina öron via mina hörlurar.. Alldeles briljant hur de blandar asiatiska toner och en väldigt knackande och medryckande syntslinga. Mitt i låten bryter de med vad som låter som en vinjett för ett nyhetsinslag följt av de asiatiska tonerna igen. Jag skruvar upp volymen och stänger ute allt annat ljud och får känslan att det är jag mot världen. En åttaårig Tobias med tyska rötter mot hela världen. Jag ska ta den med storm! 

Till viss del kan jag hålla med om att det är en tönt-aura över musiken, samtidigt är det något visst med de synttoner som dansar ut på notpappret och in i mitt hjärta. Musiken är medryckande och glad eller väldigt melankolisk, det kan vara både ock. Gemensamt är att det är lätt att musiken fastnar i mitt inre och jag rycks med av inte helt klara anledningar. Kanske finns det en gnutta av förändringsbenägenhet i de tyska tonerna som under min barndom var delat i två. Kanske är det så att jag också vill vara med om att riva muren, inte den fysiska muren snarare en samhällelig mur av normer och strukturer i vårt nutida samhälle som hindrar oss att utvecklas dit vi vill. Kanske är det bara ren nostalgi och ålderdom som gör att jag ens bemödade mig om att skriva några rader om det här. Klart är i alla fall för mig att dessa två låtar utgör två exempel på den tyska syntpopens guld och jag mår väldigt bra av att lyssna på dem. 

God lyssning

Text: Tobias Ehlin Foto: ”Berlin Wall – 40” by Ed Yourdon is licensed under CC BY-NC-SA 2.0