Tobias Ehlin
Skorna nuddar den leriga marken och till ljudet av Low Roars “Bones” lämnar du säkerheten bakom dig. Den tunga lasten väger ner på din rygg, balanserandes upp för kullar och förbi stenar tar du dig sakta mot ditt mål. Skönheten av landskapet låser benen på plats, den gröna dalen sträcker ut sig i skuggan av snötäckta berg. Känslan av rädsla kryper in, du inser att du är alldeles ensam i en fientlig och främmande värld, ett osynligt hot mellan dig och din slutstation.
Death Stranding tar dig på en resa genom ett Amerika i följden av en apokalyps. Som en “porter” är ditt jobb att leverera olika sorters gods som du själv bär över oförlåtlig terräng. Inget jobb är det andra likt, därför krävs noggrann planering före varje resa. Tidigt i spelet tar du på dig uppdraget att korsa Amerika för att koppla samman alla städer och människor till ett gemensamt nätverk. En resa med många intressanta karaktärer, vackra vyer och väntande faror.
På din resa kommer du möta hinder, det kan vara en våldsam fors eller ett brant berg. I din arsenal har stegar och rep för att ta dig framåt och du kan också, om du investerar tid och resurser, bygga broar, vägar och andra byggnader som gör din resa enklare. Under spelets gång möter man inte några andra spelare men du kan hjälpa dom. Allt du placerar eller bygger kommer dyka upp i någon annans spel, på så sätt hjälper du dom och gör deras resa lite enklare. Till slut finner man sig själv offra tid för att hjälpa andra.
Existentialism, automation och beroende är bara några av dom många frågor som tas upp genom spelets gång. Vid en terminal kan man läsa intervjuer med många av spelets karaktärer; reflektioner om vår egen tid från ett framtidsperspektiv, ett perspektiv efter att vi nästan förintat oss själva.
Death Stranding handlar om kontakt, både med dig själv och andra. Världen du befinner dig i inger en känsla av ensamhet. Du är blott en lite prick i denna vackra men farliga värld. Hopplösheten finns ständigt med dig tills du hittar något efterlämnat av en främling. Någon är på samma resa som du och andra kommer följa i dina spår. Du är inte ensam i din kamp, främlingar förs samman av upplevelser och känslor utan att någonsin träffas. Vad du lär dig på resan, och lämnar efter dig, kommer hjälpa den näste som har det svårt.
Hideo Kojima vill förändra vårt sätt att se på kommunikation, ett instrument med vilket vi kan göra världen ljusare. Kojima anser att vårt sätt att kommunicera har fått oss att glömma den mänskliga aspekten, på internet gömmer sig folk bakom masker och säger saker utan någon tanke av medmänsklighet.
Hideo Kojima känner sig väldigt ensam och menar att väldigt många känner likadant. Därför skapade han ett spel där, även fast du inte träffar någon, så vet du att du inte är ensam. Death Stranding är en analogi för den isolation många idag möter.
Det går inte att göra Death Stranding rättvisa i text, det måste upplevas själv. Dom många frågor som ställs har inget svar, det är upp till den som spelar att själv komma till en slutsats. Spelet utmanar dig till att tänka vidare, utveckla dig själv och världen.
Hideo Kojima är en av vår tids artistiska genier och förmedlar känslor och tankar på ett mästerligt sätt. Sättet han skapar spel går utanför boxen, något som är välkommet i en industri där många inte vågar chansa. Death Stranding är lika mycket bara ett spel som Mona Lisa bara är en tavla.
Text: Erik Hansson. Bilder från Death Stranding