Vår klass hade en dialog gällande mänskliga rättigheter, därefter fick vi en uppgift att skriva våra åsikter och tankar om ämnet, detta är min oförberedda uppsats.
Det första jag tänkte på när vi talade om mänskliga rättigheter var segregation, oavsett om det är avsiktligt och statligt beviljat, såsom till exempel apartheid i Sydafrika som officiellt avskaffades tidigt under 90-talet, eller den inofficiella segregation som pågår i Sverige i form av samlade folkslag i vissa bostadsområden och ghetton.
Hur kan staten hävda att ’vi’ svenskar strävar efter mångfald och integration när vi packar ihop människor i utanförskapsområden och bibehåller denna uråldriga ’vi-dem’ mentalitet?
En klasskamrat till mig bor i Skiftinge vilket ses som ett problematiskt område medan han och andra som faktiskt bor där säger att det inte är så illa som det sägs. Givetvis har benämningen ’problemområde’ någon grad av sanning i sig, fördomar dyker inte upp från tomma intet, men medan man betonar att fördomar mot folkslag inte är hälsosamma och bör arbetas bort, talas det betydligt mindre om dessa fördomar mot utsatta områden och människorna som befolkar dem.
Min goda vän Freddy bor mitt i Nyfors och han har aldrig uttryckt oro eller osäkerhet för sin tillvaro i vad som i vardagsspråk kallas för ’orten’. Han har gått till ICA Nyfors och har passerat polisavspärrningar som omringat ett mordoffer från den natten eller morgonen, och klagar ändå inte.
Jag har gått genom Nyfors, Fröslunda och Skiftinge på sena kvällar helt själv och har aldrig varit i närheten av fara. Jag förstår dock att personliga anekdoter inte är sakliga argument, så jag endast utgör ca. 9.2ppm av Eskilstunas befolkning men en stor majoritet har inte heller blivit utsatta för brott, det är endast en oturlig minoritet som råkar ut för sådana dåd, så man blir ju fundersam hur illa det egentligen är i sådana områden.
Rasism, oavsett om det är på den mildare änden av skalan i form av fördomar eller om det handlar om särbehandling är en stor del av problemet. Det är ett moment 22, då särbehandling leder till utanförskap, vilket leder till en alltmer växande klyfta mellan människor.
En rasistisk lärare kan ha effekten av att driva ut ungdomar till att skita i skolan och välja ett liv på gatan där de börjar langa och successivt sjunker djupare in i kriminaliteten, och då det går överstyr så kanske denne hypotetiska lärare känner sig rättfärdigad i sitt betéende och sina åsikter, trots att de är en av rötterna till problemet som de ser i samhället, och på så sätt driver ytterligare en person till ett liv på gatan.
Detta är som sagt en hypotetisk situation, men jag hyser inget som helst tvivel om att exakt sådana situationer uppstår. Men blicken förblir fäst på dessa problematiska gatubarn, men frågan om varför de är där till att börja med ställs sällan. Det räcker inte att hantera problemet när det redan är där, precis som arbetare på ett kärnkraftverk jobbar i förebyggande syfte för att förhindra att problemet uppstår alls, bör vi göra detsamma när det gäller människor som kommit till Sverige i sökandet efter ett bättre liv.
Text: Albin Pekkari foto: pexels.com