Tobias EhlinJag har läst Åren och En flickas memoarer skrivna av årets nobelpristagare i litteratur Annie Ernaux. Vad ska man säga om denna prisade författare. Kort och gott verkar hennes böcker vara, snarare än skönlitterära texter, ett slags uppgörande med hennes egna historia. Redan efter de första sidorna i en flickas memoarer får jag känslan av att det är en dagbok jag läser, om än en spretig sådan. Det känns stundtals nästan förbjudet, som om jag väntar på att någon ska komma och säga till mig att jag inte får fortsätta läsa.
Det ligger nära till hands, åtminstone för mig, att snabbt avfärda hennes sätt att skriva som dravel och intetsägande, dock lyfter hon på stenar som inte sett dagens ljus och som, många andra feministiska skribenter, tar hon upp hur det är och har varit att vara kvinna i dagens moderna samhälle. Hon lyfter på stenar och vinklar som gör att läsaren kan sätta sig in mer i en kvinnas vardag, på ett sätt, som i varje fall inte jag, någonsin tidigare läst. Det är lätt att fångas in i hennes beskrivningar om kvinnlig sexualitet och lust, enbart på hur hon väljer att skriva. En flickas memoarer belyser det här särskilt bra då vi får följa henne själv i ung ålder och strävan efter att finna en kärlekspartner. Hon beskriver också om hur det är med övergången från att vara flicka till att bli en kvinna. Hon beskriver vad som hände i henne själv i den här övergången.
I boken Åren får vi. se brottstycken ur hennes liv från ung ålder till äldre kvinna. Hon delar med sig av små detaljer som gör att läsaren lätt kan sätta sig in i hennes tillvaro.
Annie skriver väldigt självbiografiskt och borde eftersom, dagens läsare verkar dra sig och knyta an mer till, självbiografisk litteratur, således passa dagens läsare. Det är scener ur hennes eget liv som porträtteras väldigt naket och nära. I en flickas memoarer får vi följa en ung Annie som är på väg att bli kvinna och hennes inre kamp med normer och genusfrågor. Det är inte svårt att sätta sig in i den kampen som format författaren bakom texten. Det gör ont i mig som läsare när hon beskriver sin första sexuella erfarenhet och hur den påverkat hela hennes liv framåt. Annie är väldigt utlämnande i sina böcker och delar med sig av sitt innersta.
Hennes sätt att skriva känns stundtals infantilt och jag har svårt att förstå storheten i hennes skrivande. Det blir inte tydligt för mig förrän jag funderar på vad det är hon tar upp och inser att hennes högst privata och infantila skrivsätt är precis det som gör att jag som läsare fångas och börjar förstå. Hon har ansetts som Frankrikes första arbetarförfattare.
Hon är ingen författare för alla, och visst vi kan tycka att nobelpris utses av pompösa översittare som jämt och ständigt ska leta efter svåra författare som skriver svårt och smalt. Men här har de faktiskt hittat en författare som tar oss in i hennes verkliga värld och vi förstår genus-skillnader på ett väldigt nära och personligt vis. Jag tror inte att Annies mål med sitt skrivande är särskilt politiskt, jag ser snarare att hennes skrivande, för henne själv, verkar ha agerat som en stor terapeutisk luftkanal, där hon har tillåtits andas och göra sig kvitt tunga och svåra tankar.
En rekommendation att läsa böckerna är svår att ge för, som sagt, jag tror inte att hennes skrivsätt passar alla läsare. Däremot så uppmanar jag den som vill utmana sig själv om vad en skönlitterär text faktiskt är att läsa Annies alster.
text: Black Jim