Tobias EhlinAtt få diagnosen dyslexi betydde ingenting för mig på 1980-talet eftersom ingen kunde förklara riktigt för mig vad det var eller innebar. I tidig ålder hamnade jag i ett förråd med en speciallärare tillsammans med några klasskamrater, vi kunde inte lära oss lika fort som övriga klassen. Kanske var vi slöa eller korkade tänkte lärarna. Kanske kan lite extra övning i förrådet få igång oss och hinna ifatt de övriga.
Nu kanske ni tänker att extralektionen i förrådet inte hjälpte, men det gjorde det. Det visade sig vara precis vad jag och mina klasskamrater behövde. Efter ett tag kom vi ifatt övriga klassen och ibland skrev vi bättre på prov eller mindes saker bättre än övriga klassen när vi fått hjälp med läxor. Men samtidigt förstod inte jag eller mina kamrater i förrådet varför vi alltid behövde extratid till allt i skolan.
När jag började i gymnasiet och kraven ökade i takt med minskad tid att lära sig blev det uppenbart att något kändes fel. När vi läste hade jag svårt att koncentrera mig på vad det stod samtidigt som jag skulle förstå innehållet, bokstäverna bjöd motstånd och bytte plats. Samtidigt upplevde jag samma sak när jag skulle lösa svåra tal i matematiken. Siffrorna gaddade ihop sig och fick inte egna egenskaper och värde, det blev ett omöjligt språk att läsa. Ungefär vid den här tiden hade det blivit mer populärt på skolor i Sverige att titta till forskningen kring inlärning och min lärare skickade mig till en läkare, ja en läkare, för att ta reda på varför det var på det här viset. Plötsligt stod jag i skolan med ett papper där det stod att jag var diagnostiserad dyslektiker. Men ingen rekommendation kring vad skolan skulle göra åt det eller vad jag själv kunde göra.
Min stackars lärare försökte så gott hon kunde och gav mig dagen efter en akademiskt skriven bok om dyslexi som hon menade att jag själv kunde läsa för att förstå min diagnos. Nåväl, som tur är blev jag själv bättre på att förstå vad som behövdes för att jag skulle klara mina studier och det utan att läsa den säkert fantastiska boken jag fått. Plötsligt ”stod” det klart för mig och det var första gången. Svaret för mig blev att inlärning får ta tid och när det tar tid blir det ofta ganska bra. Idag kan jag se tillbaka på färdiga studier på komvux och högskolan. Senare i livet har jag haft arbeten som kräver att läsa och skriva avancerade texter och ansvara för ekonomi. Dessutom har jag skrivit två böcker och varit talskrivare och roar mig mycket med att skriva poesi och manus.
Säkert finns det många olika sätt att handskas med dyslexi och dyskalkyli, det senare betyder att man har svårt med siffror. Allt går heller inte att göra något åt som till exempel när jag ska lära mig texter utantill, där spelar inte tiden någon roll. Det vill helt enkelt inte fastna och min dröm om att spela och sjunga blev aldrig så kul som jag hoppades. Att stå på estraden och dra mina dikter funkar inte heller utan att jag behöver läsa innantill från ett papper. Däremot kan jag ju skriva till andra som kan uppföra mina texter.
Jag och mina klasskamrater från förrådet visade sig inte vara ensamma om diagnosen, utan hundratusentals svenskar har lättare eller svårare dyslexi och/eller dyskalkyli. Idag finns också mycket mer kunskap och stöd att få i samhället och skolan är skyldig att tillhandahålla hjälpmedel. Ibland brukar jag säga att min diagnos är den direkta orsaken till varför jag blivit ganska bra på att läsa och skriva. Det låter ju motsägelsefullt minst sagt men så är det. Av någon anledning har inte samma entusiasm infunnit sig när det gäller matematik men jag är helt säker på att motsvarigheten finns hos många där också, alltså att några blivit mer intresserade av matematik pågrund av att dem behövt ta sig mer tid för att förstå och lära sig.
Så klart finns det många grader av det här och mer eller mindre svårt att lösa, men kanske ger min historia hopp för dem som misströstar bland hoppande bokstäver och siffror.
Stefan Möller